ULF-bloggen

Skolforskning på praktisk och historisk grund

Om skribenten: Johan Samuelsson är ​docent i historia och ULF-ansvarig på Karlstads universitet. Allt sedan han påbörjade doktorandstudier i ekonomisk historia har hans huvudsakliga vetenskapliga intresse kretsat dels kring utvecklingsprocesser avseende historia och dess roll i samhället, dels kring utbildningshistoriska och historiedidaktiska frågeställningar. Hans intresse är här riktat mot olika aspekter av lärares professionella kunskapsbas i ett historisk och samtida persperspektiv.

2019-12-06
"Arbetssätt behöver underkastas vetenskaplig analys.  Under sådana förhållanden måste principen om en fortskridande skolreform innebära att samtliga stadgor, planer och anvisningar inom skolväsendet görs lätt reviderbara, så att det kan modifieras i enlighet med vad kommande forskningsresultat och praktisk erfarenhet visar vara önskvärt”.

Citatet ovan har drygt 70 år på nacken och skrevs i samband med arbetet med att genomföra den nya grundskolan. Som historiker och verksam inom ULF-projektet studsade jag till när jag läste citatet ovan, det är ju närmast precis samma tankar som finns i dagens skollag och skrivningen om att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. De två delarna vetenskap och praktik var alltså två lika viktiga beståndsdelar när undervisningen skulle utvecklas då som nu. 

Vad var då tanken med att använda vetenskap och praktisk erfarenhet för att utveckla undervisningen? Ett skäl var helt enkelt att låta lärare ta makten över sitt yrke och dess utveckling, och författaren fortsätter med att konstatera att ”eftersom pedagogiska modeströmningar avlöser varandra, kan man inte binda undervisningen vid en av dem”. Nej läraren skulle ”tillerkännas frihet att lägga upp undervisningen på sitt eget sätt, efter egna idéer och erfarenheter”. Men för att utveckla undervisningen var det viktigt att ”den psykologiska och pedagogiska forskningen” kompletterades ”med praktiskt inriktad försöksverksamhet”. Avslutningsvis betonades att ”de enskilda lärarnas intresse för pedagogiska experiment måste tillmätas stor betydelse och uppmuntras”.

När vi jobbar med ULF-projekten inom Karlstad-noden har vi ambitionen att med utgångspunkt i praktisk erfarenhet och forskning utveckla undervisningen. I ett av projekten jobbar lärare och forskare tillsammans i forskarcirklar för att utveckla undervisningen. I cirkeln diskuteras centrala områden som upplevs problematiska. Via forskaren får läraren hjälp att hitta relevant forskning som kan bidra till att utveckla undervisning. Men lika viktigt är att forskaren som också är verksam som lärarutbildare tar med sig kunskap från praktiken in i lärarutbildning och på så sätt kopplar undervisningen närmare undervisningsvardagen. 

När projektet planerades var tanken att det skulle ligga i linje med ULF-projektets intention att knyta samman praktik och forskning, men som synes kan man säga att projektet också vilar på historisk grund.

"För första gången på ett decennium kan alla elever i Storuman läsa franska!"

Om skribenten: Tobias Thomson har en lång karriär inom skolan och jobbar nu som utbildningsstrateg på Region Västerbotten med särskilt ansvar för skolutvecklingsfrågor i Västerbottens små inlandskommuner. Tobias vill lyfta fram betydelsen av att komma från en liten by i glesbygden för att förstå de små kommunernas utmaningar. 


2019-10-16
Arjeplog, Arvidsjaur, Dorotea, Lycksele, Malå, Norsjö, Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Åsele. När den Parlamentariska landsbygdskommitteen 2018 pekade ut Sveriges 23 mest utsatta kommuner kom dessa tio med. Små inlandskommuner i Norr- och Västerbotten med ogynnsam demografisk utveckling, utflyttning och utmaningar med ekonomin. 

För bara några år sen visade forskningen att likvärdigheten i Svensk skola knappast hade geografiska dimensioner, en bra och en dålig skola kunde ligga bredvid varandra i samma stad, en lyckad skolkommun kunde vara granne med en mindre lyckad. Huvudmannens storlek, om skolan var kommunal eller fristående och var i vårt avlånga land den låg spelade egentligen ingen roll. Nu väntar med all säkerhet en annan slags verklighet. Vi som verkar i de små kommunerna vet och känner det, lärarbristen leder utan tvekan till att små kommuner i glesbygd får allt svårare att klara sin lärarförsörjning och därmed sina uppdrag inom utbildning. I den kontext jag beskrivit, i kommunerna och deras skolvardag, bedriver vi ett forskningsprojekt inom ULF. I ett samarbete mellan de 10 kommunerna, Region Västerbotten och Pedagogiska institutionen på Umeå universitet beforskar och utvecklar vi fjärrundervisning.

Likvärdighet, utbud i utbildningen och behöriga lärare är de tre hörnstenarna i vårt arbete. Vi tycker att elever i våra fjällskolor som Ammarnäs, Risbäck, Saxnäs och Tärnaby ska ha samma rätt till behöriga lärare, specialpedagogisk handledning och modersmålsundervisning som alla andra. Och att eleverna i grundskolorna i alla våra 10 kommuner ska kunna välja mellan tre moderna språk. Tack vare fjärrundervisning kan nu till exempel eleverna i Storuman för första gången på ett decennium läsa franska!

Tillsammans med våra vänner i norra Norrbotten, Pajala, Gällivare, Jokkmokk och Kiruna leder vi nu utvecklingen inom fjärrundervisning och tar därmed också på allvar ansvar för skolan digitalisering. Det är fantastiskt när små kommuner, och framför allt duktiga lärare i dessa kommuner, får visa att de kan ligga i framkant för att utveckla skolan och när universitetet intresserar sig för kommuner utom cykelavstånd.

Läs mer om samarbetet kring fjärrundervisning! 

Det är spännande, det där som händer i mötet mellan de olika perspektiven

Om skribenten: Emma Dahl är utvecklingsstrateg på Göteborgsregionen och ingår i projektgruppen för ULF-avtal vid Göteborgsnoden. Hon har en bakgrund som högstadielärare, utvecklingsledare och rektor för grundskolans alla stadier. I samband med masterutbildningen i utbildningsledarskap väcktes hennes intresse för forskning med hög relevans för praktiken. Här bloggar Emma Dahl om sin upplevelse av AIMday ULF, som hölls på Uppsala universitet den 12 september. 

Emma Dahl i vimlet på AIMday ULF. 

2019-09-12
På tåget hem till Göteborg från Uppsalas AIMday ULF, där forskare och skolverksamma mötts kring potentiella forskningsfrågor, reflekterar jag över vad jag precis fått vara med om. Jag inser att det är något stort, det som pågår just nu, med utformandet av ett efterlängtat koncept för praktiknära forskning. 

Syftet med AIMday är att fånga in, och mötas kring, professionens frågor och i det mötet fördjupa och förädla forskningsfrågorna. Samtidigt handlar det om att knyta kontakter mellan huvudmän och forskare, som förhoppningsvis ska leda till möjliga forskningssamarbeten. 

Under AIMday ges jag möjlighet att delta i olika seminarier kring fyra varierande frågeställningar från verksamheten. Forskarnas följdfrågor handlar återkommande om ”var det skaver” och ”vad det handlar om egentligen”, samt om att fokus och begrepp kan behöva preciseras och brytas ner genom reflektioner kring vad som menas och vilka aspekter som bör tas i beaktande. Följdfrågorna verkar föda många nya reflektioner hos både praktikerna och forskarna, men det utbyts också erfarenheter och utdelas tips på aktuell forskning. En av forskarna springer exempelvis iväg till sitt kontor under kaffepausen för att hämta en rykande färsk forskningsöversikt med relevans för frågan, medan andra forskare delar med sig av boktips i ämnet.  

Jag åkte till Uppsala med förhoppningen att de olika perspektiven från forskning och huvudmän skulle berika varandra, men på plats händer det något ännu mer spännande, nämligen att forskarnas vitt skilda infallsvinklar gör det möjligt att angripa frågorna utifrån en mängd varierande aspekter, såsom etnologiskt, didaktiskt, specialpedagogiskt, samt barn- och ungdomsvetenskapligt perspektiv. Det är där, i mötet mellan verksamhetens frågor och forskarnas olika horisonter som det händer något riktigt spännande. Då tänker jag att det här är stort, för nu skriver vi historia tillsammans. 

AIMday ULF 2019 har en egen webbplats!

Tre didaktiska nätverk under uppstart!

Om skribenten: Margareta Serder är universitetslektor i utbildningsvetenskap med inriktning mot bedömning vid Malmö universitet. Sedan 2018 är hon också vicedekan på fakulteten Lärande och samhälle, där försöksverksamheten ULF ingår bland hennes ansvarsområden. Här kommer ett smakprov från MAU:s egen ULF-blogg, som just nu kretsar kring sjösättningen av modellen "didaktiska nätverk". 

2019-09-02
Nu är ansökningsprocessen för didaktiska nätverk över och dekan fattade innan sommaren beslut om vilka av de tretton inkomna ansökningarna som beviljats medel inom försöksverksamheten ULF på Malmö universitet. De skolhuvudmän som Mau samarbetar med i försöksverksamheten ingick i beslutsprocessen och är i detta nu, precis som vi på fakulteten Lärande och samhälle, i färd med att hos alla berörda förankra samarbetets syfte och de förväntningar och åtaganden som följer . 

Beslutet innebär att Mau tillsammans med fem skolhuvudmän från regionen startar upp tre didaktiska nätverk i vilka yrkesverksamma grundskollärare och gymnasielärare och forskare och lärare från Mau regelbundet kommer att mötas under två läsår framöver. Idén är att deltagarna under denna tid ska träffas åtminstone sex till åtta gånger och tillsammans definiera och utveckla kunskap om specifika undervisningsnära, didaktiska problem och dilemman inom ett gemensamt intresseområde. På så sätt knyter vi forskare och lärare vid Mau närmare yrkesverksamma lärare inte bara kring studenternas VFU utan också för att bedriva forskning. Vi tror att detta kan vara ett fruktbart sätt att formulera och studera intressanta forskningsfrågor som både bottnar i skolverksamhetens utmaningar och som har potential att utveckla våra lärarutbildningar. 

De områden som nätverken kommer att arbeta med är Svenskämnets didaktikProportionella resonemang i matematik samt Språk- och kunskapsutveckling i ämnesundervisning. Sammanlagt ingår tretton lärare från Mau och ett fyrtiotal lärare från de fem huvudmännen. Samarbetsavtal mellan Mau och de fem skolhuvudmännen är i färd att skrivas under i detta nu och nätverken siktar på att ha sina första nätverksträffar i oktober 2019.

DET ÄR NU DET HÄNDER

Om skribenten: Elisabet Nihlfors är ​professor i pedagogik med inriktning mot ledarskap på Uppsala universitet, tillika ständig sekreterare i försöksverksamheten ULF:s nationella samordningsgrupp. 

Elisabet Nihlfors vid signeringen av ett ULF-avtal med NTI-gymnasiet. Foto: Rasmus Angeria

2019-07-01

Det är hög tidatt ta professionen på allvar. Jag talar om landets alla lärare och skolledare som seriöst tar sig an de utmaningar som yrket innebär, som ständigt är beredda att ompröva och pröva nytt, ifrågasätta och kritiskt granska den egna undervisningen. Detsamma gäller våra universitetslärare, de som ser värdet i att uppmärksamma alla studenter på utbildningens betydelse för individens och samhällets utveckling.

Det är hög tid… att ta tillvara denna kraft, kunskap, kompetens, energi och uthållighet också för att behålla och locka tillbaka utbildade lärare - för en högkvalitativ utbildning såväl i skolan som på lärosätet.

Ett viktigt nav i detta arbete är samverkan mellan huvudmän och lärosäten – en samverkan som vilar på ömsesidig respekt för varandras kunskap och kompetens. Samverkan har funnits i många år men nu, tack vare försöksverksamheten ULF tar vi tillsammans systematiskt fram olika modeller för att en sådan samverkan ska byggas in i våra respektive ”system”.

Det finns en bra grund att bygga vidare på genom de olika lärarprogrammen, där lärosätets fakulteter och institutioner arbetar tillsammans med huvudmän och skolformer. Men de högskoleförlagda respektive den verksamhetsförlagda delen av utbildningen behöver integreras bättre, vilket förutsätter en närmare samverkan också kring kompetensutveckling, skolutveckling och naturligtvis i grunden – forskning! För att detta ska vara möjligt behöver vi långsiktiga och hållbara system som inte är så personberoende som de vi hittills haft, och som inbegriper miljöer hos huvudmän och lärosäten som ”kommunicerar” med varandra. Adjungerade adjunkter, lektorer och forskare ska enkelt kunna finna sätt att samverka från tid till annan. Något som kräver stabila relationer såväl i systemen som mellan personer. Det tar tid att utveckla och är ett arbete som pågår runt om i landet.

Det är hög tid… att ta ett större utrymme i anspråk! Både skola och lärosäten är tunga, tröga och långsamma system – ibland! Det som gör systemen mer lättrörliga kan lätt härledas till juridiska eller ekonomiska källor. Som t.ex. när Skolinspektionens och UKÄ:s granskningar genomförs och när Skolverket offentliggör vilka treåriga projekt som finansieras. Sättet som ekonomiska resurser fördelas på ger omedelbart genomslag för om det är kortsiktiga eller långsiktiga lösningar som blir effekten. 

Försöksverksamheten ULF visar på alternativa vägar, bygger vidare på de välfungerande strukturer som finns och bygger nytt där så behövs. Det är en mödosam process då båda parter – huvudmän och lärosäten - söker lösningar som ska bära över tid och gärna vara generiska. Lösningar som utgår från identifierade problem och är långsiktiga eftersom såväl forskning som utveckling tar tid. Det tar tid att identifiera vilket problemet är som vi söker kunskap om. Det tar också tid att därefter få klarhet i vilken kunskap som redan finns och om/hur den kan omsättas i den aktuella praktiken. När kunskap saknas, ja då handlar om att initiera ny forskning.

Att sen starta ett nytt forskningsprojekt kräver ett arbete i sig, där sökandet efter forskningsmedel är en del. Sedan följer år av undersökningar, analyser som föder nya frågor… under processen involverar forskarna både lärare och lärarstuderande… och sedan kommer resultaten som kanske ifrågasätter det vi hittills gjort … och så rullar det vidare… om och där det finns professionella system som gör det möjligt att ständigt ompröva, pröva, ifrågasätta och kritiskt granska den egna och andras verksamhet och systematiskt ta del av ny nationell och internationell kunskap.

Det är hög tid… att professionen blir delägare i sin egen kunskapstillväxt genom en genuin samverkan mellan huvudmän och lärosäten, vilket i sin tur vilar på en samverkan mellan statens olika myndigheter och huvudmännens organisationer. 

Det är hög tid att ge oss professionella på regional och lokal nivå både ansvar och befogenheter!

Se vilka områden försöksverksamheten hittills identifierat

"Vi har kunnat förändra den didaktiska designen i vår undervising"

Om skribenten: Per Wingård är ämneslärare vid Rosendalsgymnasiet i Uppsala kommun. Hösten 2018 inledde han tillsammans med tre kollegor ett forskningsprojekt om andraspråkselevers kamratrespons. Här skriver Per om sina reflektioner kring det nu genomförda projektet, som bedrivits inom ramarna för ULF-avtal.


2019-06-28
Mitt senaste inlägg på denna blogg inleddes med frågan om vad elever egentligen pratar om i lärarens frånvaro. För att ta reda på detta, och hur elever ger respons på varandras texter spelade mina kollegor Maria Gabrielsson, Kerstin Idevall, Marléne Åström och jag in några av de elever vi har undervisat i svenska som andraspråk. Vi var ute efter att identifiera hinder i andraspråkselevers kamratrespons för att sedan, genom aktionsforskning, hitta sätt att kringgå hinder som eleverna eller vi upplevde när de gav varandra feedback. Ett citat från våra inspelningar som tydligt kan illustrera ett hinder var ”Jag är inte en lärare, jag är en elev”.

Efter att ha spelat in 72 elever från fyra olika klasser hade vi en diger samling data att transkribera. Tidigt insåg vi ett förutspått hinder för en utvecklad kamratrespons: elevernas förmåga att uttrycka sig på ett andraspråk. Tankarna sprang före språket och utsagorna begränsades till att bedöma texter med adjektiv, utan att eleverna nödvändigtvis konkretiserade varför de tyckte som de gjorde. Detta visade oss som undervisande lärare att vi behövde förändra vår undervisning. Därför förändrade vi undervisningen så att den skulle innehålla inlärning av lämpliga responsfraser, modellerad kamratresons (där vi lärare agerade) och tydliga genomgångar av vår allt mer utvecklade responsmall.

Ytterligare en försvårande omständighet var när eleverna hade för mycket – eller för lite – att säga om texten som inledde kamratresponsen. Vi valde därför att aktivt styra både gruppindelning och ordningen på texter som skulle diskuteras. Därmed kunde det första textsamtalet verka som förebild för kommande respons, vilket la grunden för en balans mellan de föreskrivna ämnena: textens språk, struktur och innehåll

Genom ovan nämnda åtgärder kunde vi se att såväl innehållet, som strukturen och språket i elevernas respons kunde utvecklas. Det är naturligtvis svårt att med säkerhet kunna urskilja dessa som säkerställda framgångsfaktorer; projektet löpte nämligen endast under en begränsad tid motsvarande 40 % av ett års heltidstjänst. Ändå är det svårt att komma ifrån det faktum att den tid vi fick erbjöd oss chansen att läsa in oss på relevant forskning, att i detalj studera utfallet på den egna undervisningen och att utifrån detta förändra den didaktiska designen inför nya cykler i vår aktionsforskning. Vi tror att undervisningen blev bättre och det har gett oss möjligheten att synliggöra för eleverna att de kan hjälpa varandra i kunskapsutvecklingen. För även om de inte är lärare, så kan de lära av varandra och detta har vårt deltagande i Uppsala kommuns utvecklingsprojekt kunnat visa.

"VINSTEN BLIR TREFALDIG"

Om skribenten: Catharina Tjernberg är fil.dr. och universitetslektor vid Karlstads universitet. Hon har en bakgrund som lärare och specialpedagog och disputerade 2013 med avhandlingen Framgångsfaktorer i läs- och skrivlärande. En praxisorienterad studie med utgångspunkt i skolpraktiken. Hennes forskningsintresse rör samspelet mellan teori och praktik i pedagogisk verksamhet med fokus på forskning om literacy. Tjernberg arbetar för närvarande med en longitudinell studie där lärares undervisningsstrategier studeras i relation till elevers literacylärande. 

2019-05-13
Den 26 april deltog jag i en ULF-workshop om praktiknära forskning på Södertörns Högskola, där jag föreläste under rubriken ”Att bygga praktiknära forskning tillsammans med skolan”. Jag ville dela med mig av mina erfarenheter av forskare och lärare som tillsammans verkar för skolutveckling på vetenskaplig grund, och där lärarnas frågor är utgångspunkten.

Som lärare och specialpedagog antogs jag 2008 till en forskarutbildning i läs- och skrivutveckling vid Stockholms universitet. Den var upplagd så att jag samtidigt kunde hålla kontakt med skolverksamheten. Frågan om hur forskningsresultat skulle kunna göras åtkomliga och användbara för lärare i deras praktik tog form. En annan fråga var hur den tysta kunskap som erfarna och skickliga lärare besitter, men som ofta förblir i klassrummet, skulle kunna formuleras och bli tillgängliga för andra. Samspelet mellan teori och praktik i pedagogisk verksamhet kom på så sätt att bli det centrala i avhandlingsarbetet. 

Jag disputerade 2013 på en praxisorienterad, longitudinell studie inom ’studies in excellence’traditionen. Det senare innebar att jag riktade intresset mot frågan vad som är lärarskicklighet, hur den uppkommer och utvecklas. I Freires anda sökte jag, tillsammans med lärare svar på mina frågor genom en forskningsanknuten, kunskapssökande dialog.Tjernberg och Heimdahl Mattson, (2017) belyser fördelarna med detta tillvägagångssätt: forskningsresultat blir begripliga och användbara för lärare i deras arbete, samtidigt som forskningsfrågorna preciseras och formuleras utifrån skolpraktiken. Vinsten blir trefaldig; lärarnas praktik kläs i ord och teoretiseras med hjälp av forskarna, samtidigt som lärarna inspirerar forskarna att precisera och fördjupa sina vetenskapliga frågeställningar. På så sätt utvecklas både den teoretiska kunskapen och den praktiska verksamheten, och allt fler elever får möjlighet lyckas i sitt lärande. Denna kontinuerliga och ömsesidiga interaktion benämns i artikeln ’triple learning processes’.

Det komplexa samspelet mellan den pedagogiska forskningen, lärarens lärande och elevens lärande, är i ständig rörelse och behöver synliggöras. Reflekterande samtal i alla dess former ser jag därför som ett villkor i byggandet av bron mellan teori och praktik. 

Referenser
Tjernberg C. & Heimdahl Mattson, E.  (2017). From methods and concepts to triple learning processes in school, teachers education and research. Nordic Studies in Education 2017 Volume 39. (1) p. 35-45. DOI: 10.18261/issn.1891-5949

"Initiativkraften och viljan att utveckla skolan är överväldigande"

Om skribenten: Stefan Ekenberg är kvalitetsledare på skolförvaltningen i Mölndals stad, samt ledamot i bedömningskommittén på Göteborgs universitet. Kommittén bedömer forskningsskisser och fullständiga forskningsansökningar inom ramarna för försöksverksamheten.  

 
2019-03-29
Praktiknära forskning. När jag läser dessa två ord förstår jag klassrumsnära forskning. Forskning som ökar förståelsen för relationen mellan lärare och elev. Som utvecklar lärarnas sätt att lära ut, och sätter elevernas lärande i centrum. När vi utvecklar dagens skola är det där vi ska börja. 

För att uppnå detta behöver forskare och praktiker mötas och tillsammans definiera behov och utmaningar. Lärare och andra verksamma inom skolan är inte enbart objekt att studera, utan med- och samverkande subjekt. Först då blir forskningen en stärkande kraft för lärarprofessionen, och kan skapa förutsättningar för alla elevers lärande. 

I slutet av 2018 fick bedömningskomitten, efter den första utlysningen av projektmedel, in 100 skisser som tillsammans manifesterade en initiativkraft och en vilja att utveckla skolan som var överväldigande. Dessa kom ifrån forskare, rektorer, förskolechefer, specialpedagoger och från lärare i flera olika skolformer och från hela Göteborgsregionen. Att sedan välja ut endast en femtedel av skisserna var ingen lätt uppgift, men de 20 projekt som gick vidare till steg 2 påvisade stor potential att faktiskt göra skillnad i klassrummet och i relationen mellan lärare och elev. 

Att bygga en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är en ständigt pågående process, och ULF-avtal har goda förutsättningar att bidra till denna. Detta innefattar inte enbart att skolan anammar redan befintlig forskning, utan också att forskningen anpassas efter de behov som finns i skolan. Det är när forskningen formuleras utifrån autentiska situationer i kärnverksamheten som den kan blir en positiv kraft. Samtidigt skapas också ett utrymme för lärarna och andra professioner i skolan att bidra till forskningen, både som medaktörer och genom sina erfarenheter -  det som i vaga ordalag definieras som beprövad erfarenhet.

I dagarna beslutades att åtta av 20 utvalda projekt skulle beviljas medel. Det är med stort intresse som jag kommer att följa dessa åtta projekt. Jag är övertygad om att de kommer att göra skillnad.

Den långa vägen till att bli forskare i skolan

Om skribenten: Kristina Hansson är vetenskaplig ledare, lektor, för Piteå kommuns förskolor och skolor. Hon är affilierad forskare på institutionen för estetiska ämnen vid Umeå universitet och tidigare medlem i ULF:s nationella samordningsgrupp. 

19-02-25 (Krönikan är tidigare publicerad i webbmagasinet Curie)
En tid efter avslutad forskarutbildning stötte jag ihop med en lärarkollega på stan. Vi hade under drygt 20 år arbetat vid samma skola och hade mycket att prata om. Innan vi skiljdes åt undrade min kollega om det var någon avgörande händelse som lett till att jag bestämt mig för att lämna skolan.

Idag minns jag inte svaret, men frågan har liksom legat kvar och skavt. Inte minst för att den ger uttryck för synen att lärare som genomgår forskarutbildning försvinner bort från skolan.Jag förberedde mig noga. Forskaren hade fått mina frågor i förväg och gett sitt tillstånd till att jag spelade in samtalet. När jag idag lyssnar på inspelningen hör jag inte bara vad forskaren säger utan också hur forskaren både bekräftar och utmanar mina föreställningar om uppdraget som mediepedagog. Idag, många år senare och med ett tränat forskaröra, hör jag också hur jag då som lärare försöker knyta ihop forskarens kunskap med mina egna erfarenheter. Jag lyssnar till hur två olika yrkeskategorier utifrån sina olika kunskaper tillsammans utvecklar strategier för uppdragets genomförande i skolan.

Samtalet gav mig som lärare distans, mod och en öppnare och mer kritisk blick på uppdraget. Genom mötet med forskaren kunde jag ta mig an mitt uppdrag med en fördjupad förståelse om att mediepedagogik och medieanvändning i skolan kan betyda många olika saker. Det vetenskapliga förhållningssättet blev en hjälp att se medieanvändning i ett större samhälleligt och utbildningspolitiskt perspektiv.

Det här är ett intressant exempel på lärarens möte med forskning eller, om man så hellre vill, forskarens möte med skolan. Berättelsen visar att forskaren och läraren i samtalet delade samma intresse och därför kunde forma ett gemensamt objekt att arbeta med. Det handlar om att bägge parter nyttjar sina olika kompetenser och sin kännedom om vad det innebär att erkänna forskning och praktik i skolan som legitima och samverkande verksamheter.

För mig skapade mötet en insikt om vilken potential som finns i att olika kompetenser och kunskaper riktas mot en fråga som båda yrkesgrupperna är intresserade av.  Men mötet var också en yrkesmässig vändpunkt och början på min egen väg som forskare i skolan. Att det skulle ta nästan 20 år innan jag fick chansen, säger en hel del om den brist på tillit och strukturer som behövs för att lärare, likt andra akademiska yrkesgrupper, ska kunna delta i yrkets kunskapsbildning.

"Våra elever har  satt fingret på den grannlaga uppgiften i att både ge och ta emot respons"

Om skribenten: Per Wingård är ämneslärare vid Rosendalsgymnasiet i Uppsala kommun. Hösten 2018 inledde han tillsammans med tre kollegor ett forskningsprojekt i ämnet Svenska som andraspråk. Projektet bedrivs inom ramarna för försöksverksamheten ULF.

2019-01-22
Vad pratar eleverna egentligen om när jag som lärare inte lyssnar? Hur hjälper de varandra att utveckla sitt språk? Och hur pratar de med varandra när de bedömer sina klasskamraters texter? Frågor som dessa var centrala när mina kollegor Maria Gabrielsson, Kerstin Idevall, Marléne Åström och jag tilldelades 10 % av vår arbetstid för att undersöka andraspråkelevers kamratrespons. Den tiden har vi bland annat ägnat åt att formge undervisningsmoment och att transkribera inspelade elevsamtal.

Av den forskning som ska bedrivas läsåret 18-19 har vi nu tillryggalagt drygt hälften av sträckan mellan inledande problemformuleringar och slutgiltig rapport. Hittills kan vi blicka tillbaka på en tid som har gett oss en fördjupad förståelse av elevernas uppfattning om hur en argumentation ska bedrivas. Våra elever har även satt fingret på den grannlaga uppgiften i att både ge och ta emot respons. ”Jag är inte en lärare, jag är en elev” ursäktade en. ”Du vill hitta nånting fel, okej, fortsätt” suckade en annan. Det är lätt att förstå elevernas resonemang; det kan vara svårt både att ge och ta emot respons i samtal med en klasskamrat. Men för att utvecklas i sin språkutveckling måste ju textproduktionen problematiseras och kan eleverna bidra till att synliggöra varandras utvecklingspotentialer i deras skrivande är mycket vunnet.

Under vårterminen väntar en period av fortsatt lektionsplanerande, transkriberande, erfarenhetsutbytande med Uppsala kommuns övriga lärardrivna forskningsprojekt och inte minst författande av våra slutsatser. Mina förhoppningar om att lära av vår handledare, mina kollegor och våra elever har redan infriats. Men vi är som sagt bara halvvägs genom vår forskning om hur användandet av kamratrespons i andraspråksundervisning kan förfinas. Jag ser med tillförsikt framemot vårt fortsatta samarbete och våra kommande insikter. Och visst hoppas jag att fler ska få möjligheten att viga en del av sin arbetstid åt att beforska elevernas kunskapsutveckling; det är nämligen ett konkret sätt att på egen hand realisera läroplanernas kanske mest grundläggande ambition: lusten till det livslånga lärandet.

"Jag lärde mig något nytt om mig själv - att min forskarlust drivs av praktiken"

Om skribenten: Anna Backman Bister arbetar som musiklärare på grundsärskolan i Eskilstuna kommun. Hon är också lektor i musikpedagogik på Kungliga Musikhögskolan, där hon bland annat undervisar i didaktik. En perfekt spindel i nätet i KMH:s arbete med ULF-avtal. 

2018-11-27
Jag har arbetat som lärare i musik och svenska i närmare 18 år med barn i åldrarna 6 till 19 år, alltså både på grundskola och gymnasieskola. Som nyutexaminerad lärare 24 år gammal år 2000 hade jag inte så stor koll på forskning på området, men väl ett stort intresse av forskning. Efter att ha arbetat några år som musiklärare, hade jag identifierat några faktorer som jag verkligen ville veta mer om, bland annat hur man kunde gå tillväga för att inkludera ALLA barn i gemensamt musicerande fast de hade en ojämn kunskapsnivå. Jag visste ju hur mina strategier såg ut, men hur gjorde andra? Eftersom gemensamt musicerande sker i realtid är det inte så lätt som att bara ge dem individuella olika svåra uppgifter! 

Detta ledde till att jag 2007 inledde mina forskarstudier på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Jag skrev min avhandling parallellt med mitt arbete och fick använda kompetensutvecklingstid till detta, men det ingick inte i lärarlyftet, utan var ett samarbete mellan mig och min skola. Jag skrev klart avhandlingen på sju år, och hade under denna tid hela tiden en fot i skolans värld och en i forskarvärlden – vilket var utmanande men mycket givande!

Efter disputationen 2014 testade jag i två år att arbeta heltid på högskolan. Men det var något som inte stämde för mig, jag tappade lusten till forskning! Jag tog tjänstledigt ett halvår, och återgick då på heltid till att arbeta som musiklärare med barn. Denna gång på grundsärskolan. Och DÅ – då kom forskarlusten! Då kom alla frågor tillbaka; varför är det så? Varför funkar detta men inte detta? Hur blir det om man gör så här istället? Jag lärde mig något nytt om mig själv, att min forskarlust drivs av praktiken. 

Nu arbetar jag deltid på grundsärskolan och deltid på Kungliga Musikhögskolan där jag är lektor i musikpedagogik och bland annat undervisar i didaktik, vetenskapsteori och självständigt arbete. Jag är också verksam inom ett par forskningsprojekt, och en spindel i nätet för KMH:s arbete med ULF. Och ULF passar ju mig perfekt! En fot i skolan och en i forskarvärlden. Så tänker jag att alla lärare borde ha det! Växter behöver både näring från jorden och sol på himlen för att växa, och jag tror det är likadant med oss. All forskning ska nog inte vara praktiknära eller praktikbaserad, men jag tror att alla lärare behöver vara både forsknings- och praktikbaserade! Eller som det heter att vi ska undervisa utifrån beprövade erfarenheter och vetenskaplig grund.  Men vad dessa båda begrepp innebär räcker inte detta inlägg till, det får bli ett annat tillfälle! 

"Tack vare min fot i forskarvärlden ser jag klarare på skolans utmaningar"

Om skribenten: Oscar Björk är doktorand i didaktik med inriktning Svenska vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet. Han är legitimerad mellanstadie-, högstadie- och gymnasielärare, men har av olika anledningar kommit att rikta in sig mot grundskolans allra yngsta skribenter. I sin forskning ställer han frågor som rör innehållsliga aspekter av barns tidiga skrivande. Han undervisar på lärarprogrammen (framförallt förskollärarprogrammet) och i synnerhet om barns tidiga språk-, läs- och skrivutveckling. Därtill är han ledamot i Uppsala-nodens styrgrupp.




2018-10-26
Jag kommer mycket väl ihåg när jag fick besked om att jag erbjudits tjänst som doktorand i svenskämnesdidaktik vid Uppsala universitet. Jag stod vid katedern i min mentorsklass, en årskurs 6 på en grundskola i Stockholm. Vi skulle precis inleda ett ämnesöverskridande arbete i flera klasser där SO, Slöjd, Bild och Svenska skulle samarbeta kring ett särskilt tema. Jag minns att jag tyckte att det var problematiskt att timmarna i Svenska skulle ägnas åt stoff från SO. Vad hände med svenskämnets eget innehåll? Jag accepterade dock arbetsupplägget och suddade i min planering för att lämna plats. Men jag tackade samtidigt ja till doktorandtjänsten. Det fanns fortfarande mycket jag kände att jag kunde lära mig om arbetet ute i klassrummen – och det blir mer för varje dag!

Nu ser jag på situationen från ett annat perspektiv. Så här i efterhand kan jag som doktorand och svenskämnesdidaktisk forskare tydligare sätta fingret på vad det var som jag uppfattade som problematiskt med det där ämnesöverskridandet. Jag ska inte gå in på detaljerna kring detta, men min poäng är att tack vare min ena fot i forskarvärlden och min andra i erfarenheterna från klassrummet så tycker jag att jag har insyn i många av de problem och utmaningar som lärare i dag står inför. Det tror jag är otroligt viktigt. För detta gör att jag kan bedriva en praktiknära forskning som jag tror är väsentligt för läraryrket, lärarutbildning och inte minst för eleverna runt om i världen.

ULF-avtalet är, i mina ögon, en satsning på en systematisering av praktiknära forskning som jag tror har mycket goda förutsättningar för att få till stånd en verklighetsförankrad problembeskrivning ur forskningssynpunkt likväl som en fortsatt professionalisering av läraryrket. I en tid när skola, huvudmannaskap och lärarutbildningarnas innehåll är slagträn i politisk debatt så behövs satsningar som tar tillbaka frågan dit den hör hemma: I den praktiknära forskningen som med blicken på skolverksamheten för utvecklingen framåt.

Symmetriskt och komplementärt...

Om skribenten: Malin Westling utbildade sig först till präst men omskolade sig därefter till gymnasielärare i början av 2000-talet. Hon arbetade som lärare med religion och samhällskunskap som huvudämnen i åtta år innan hon 2010 tillträdde som rektor och 2013 som skolchef i Arjeplogs kommun. Sedan 2017 tjänstgör hon som förvaltningschef för utbildningsförvaltningen i Piteå kommun och sitter som sådan även med i Piteå Utbildningsvetenskapliga Råd, PUR.

Malin Westling.

2018-10-10
Symmetriskt och komplementärt. Symmetriskt och komplementärt. Symmetriskt och komplementärt…” Dessa ord snurrar allt som oftast i mina tankar och har gjort så sedan i vintras när jag första gången fick kännedom om ULF-avtalen och det uppdrag kring försöksverksamhet med praktiknära forskning som regeringen utdelat. Hur ska jag, som huvudmannens representant i Piteå kommun, kunna inta ett symmetriskt och komplementärt förhållningssätt till akademin? Jag, som bara är en enkel grå kommunal tjänsteman, bunden av såväl nationella som lokala mål och reglementen…

Kanske är jag ensam om denna bävan, vördnad, ja snudd på främlingskap gentemot akademin bland de kommunala huvudmännens representanter? Kanske är det en överdrift att säga att vi kommunala aktörer ofta känt oss underdåniga akademin och dess representanter och därför inte alltid sökt kontakt? Kanske är det inte så vanligt som jag tror att kontakten mellan lärosäte och kommunal huvudman präglats av ett ”lära och bli lärd-” eller ”Sälj och köp-” förhållande snarare än samverkan? Jag vet inte.

Det jag vet är att jag nu har möjlighet att vara med och bygga något nytt. En relation till lärosätena som bygger på nära samverkan, på ömsesidighet, på ett symmetriskt och komplementärtförhållningssätt. Vilket spännande uppdrag!

De inledande träffarna med akademin kring ULF-avtal och gemensam praktiknära forskning har gett mig så mycket, inte minst en känsla av att vara del av något större, av en förändring kring såväl diskurs som förhållningssätt. Möten med representanter som vill utveckling och som har mod att tänka utanför det redan tänkta är stimulerande. De utmanar mina förutfattade idéer kring hur saker förhåller sig eller åtminstone borde förhålla sig. De ger mig möjlighet att tänja min analys kring den egna verksamheten och dess förutsättningar samt ger mig förtroendet att hävda att vi i den kommunala skolorganisationen faktiskt bidrar till lärosätenas verksamhet – inte bara i rollen som forskningsobjekt. Vi blir jämbördiga partners som krokar arm och möter utmaningarna tillsammans, symmetriskt och komplementärt.

Nu gäller det att ta vara på den rörelse som är igångsatt och bygga de hållbara strukturer för samverkan som krävs för att stadfästa dessa – även efter år 2021 då regeringens uppdrag löper ut. Det tror jag vi kan klara. Tillsammans. Symmetriskt och komplementärt.

"Lärarnas insatser och respons har gett mig mod och kraft till fortsatt engagemang"

Om skribenten: Stina Westerlund är lektor i Pedagogiskt arbete och arbetar som forskare och lärare i lärarutbildningen vid Umeå universitet. I nuläget är hon verksam i en magisterutbildning för erfarna lärare som byggts upp i samverkan med Piteå kommun samt i det pågående forsknings- och utvecklingsprojektet Kampen för läraryrkets kunskap som bedrivs i och med kommunen. I botten är Stina utbildad gymnasielärare i slöjd och svenska.

Stina Westerlund. Foto: Per Melander

2018-09-26
Det var försommar 2015. Vi var tre som lärt känna varandra under forskarutbildningen vid Umeå universitet. Nu satt vi i en badtunna med hav och horisont framför och där bjöds jag in i ett samtal om att på allvar ta krafttag för att utveckla strukturer till stöd för lärares professionsutveckling. Samtalet flöt lätt. Kanske bidrog den ljusa kvällen och havets rymd till tänkandet av stora tankar. Väl på hemväg hade jag och min kollega från Umeå universitet tackat ett första ja till att i samverkan med en kommun söka göra verklighet av tänkta visioner.

Naturligtvis finns en mer formell berättelse om avsiktsförklaringar, samarbetsavtal och om hur Piteå kommuns vetenskapliga ledare, Kristina Hansson, letade möjliga samverkanspartners vid Umeå universitet, allt i syfte att utveckla praktiknära forskning och stärka en skola på vetenskaplig grund i kommunen.

Ett år senare, hösten 2016, sjösatte vi tillsammans magisterutbildningen Forskning och utveckling i skolan om 60 hp för erfarna lärare. Utbildningen bedrivs på distans från Piteå och har idag över 20 studerande lärare från kommunen. Kurserna har ett tydligt utvecklingsperspektiv med avstamp i yrkets praktik och lärares frågor. I utformandet växte vår insikt om behovet av att lärarutbildning och utbildningsvetenskaplig forskning inte får lämna lärarna i de utmaningar skola och skolhuvudmän står inför vad gäller t ex utbildning på vetenskaplig grund. En stark lärarprofession behöver kontakt med sin utbildning likväl som forskningen behöver kontakt med yrkespraktiken.

Samtalet som på sätt och vis inleddes där i badtunnan fortsatte. Kurserna växte fram i samverkan och emellanåt på tvärs mot akademins gängse former. Att bygga en utbildning i dialog med extern kommunal part har på så sätt varit både spännande och utmanande. Min erfarenhet som universitetslärare och forskare är att det handlar om att ha blick och uppmärksamhet riktad åt så många håll samtidigt, dels mot akademins vetenskapliga traditioner och regelverk, dels mot den kommunala organisationen och sist men inte minst mot lärarprofessionens frågor och behov. Balansgången har ibland varit svår. Akademins statiska regelverk har emellanåt satt käppar i hjulet. Antagningsregler visade sig till exempel exkludera yrkeslärare, vilket vi inte var beredda på. Det akademiska språk som forskare fostras in i kan i mötet med yrkespraktiken bli provocerande och spänningar i den kommunala organisationen kan ta sig oväntade uttryck. I balansgången gäller det att hela tiden söka möjligheter, att vara ödmjuk inför misstag och ständigt vara beredd att lära nytt. För mig har arbetet gett en fördjupad erfarenhet och förståelse för vad det innebär att vara lärande organisationer i samverkan. De studerande lärarnas arbete har stärkt mig i övertygelsen att vägen vi tillsammans prövar är framkomlig. Lärarnas insatser och respons har också gett mig mod och kraft till fortsatt engagemang. Sedan hösten 2017 beforskas olika aktiviteter i Piteå kommun genom forsknings- och utvecklingsprojekt i samverkan. Det möjliggör fördjupad förståelse av vad som händer i arbetet och vilka strukturer som behövs framgent.

Att ta del av ULF-verksamhetens mål och visioner är otroligt glädjande. Här finns en nationell uppslutning som verkar för att få till stånd samverkan kring praktiknära forskning. Med ULF placeras så vårt arbete med Piteå kommun i ett större sammanhang och i en nationell rörelse. Vi är många som tänkt och verkat på olika håll och att få vara med när förändring bryter igenom är spännande. Att stärka lärarprofessionen och den praktiknära forskningen kräver stadiga och varaktiga strukturer och där behövs uppslutning och nationell samling. Jag ser med tillförsikt fram mot att försöksverksamhet drar igång och att lärosäten och skolhuvudmän nu bjuder in till ömsesidig dialog och samverkan.

"Det stora intresset för ULF här i Almedalen visar på ett intensivt arbete och ett genuint engagemang"

- Jag brinner för att alla förskollärare, lärare och skolledare ska se det som en naturlig och självklar sak att kontinuerligt undersöka sin praktik med ett vetenskapligt förhållningssätt och baserat på data/evidens. Då kan vi åstadkomma undersökningsbaserad skol- och professionsutveckling, säger Helena Sagar (tv), här tillsammans med Kristina Hansson, lektor i pedagogiskt arbete och vetenskaplig ledare i Piteå kommun. Båda deltog de vid seminariet i Almedalen

Om skribenten: Helena Sagar tog ämneslärarexamen i kemi, biologi, fysik och teknik på Lunds universitet 1987. 2005 började hon sina forskarstudier på CUL Forskarskola som samverkansdoktorand på halvtid, och fortsatte med 50% undervisning ("förvaltningen betalade för mina forskarstudier"). Hon disputerade 2014 i undervisning i NO med inriktning mot pedagogiskt entreprenörskap. Sedan dess har hon en lektorstjänst på Kullaviksskolan. Hon undervisar en klass i NO och teknik på högstadiet, arbetar med skolutveckling på vetenskaplig grund i hela förvaltningen och har 35% tid för forskning. Här bloggar hon om sitt deltagande vid ULF-seminariet i Almedalen.

2018-07-03
Oj, vad det har hänt mycket på de två år som har gått sedan jag var med i Almedalen för första gången i samband med ULF-avtalen! Det märktes genom att det vid dagens inslag i Almedalen var näst intill överfullt i seminarierummet. Oerhört spännande! Detta stora intresse vittnar om ett mycket intensivt arbete och genuint engagemang från alla forskarkolleger, lärarutbildare, huvudmän, lärarkolleger och utredare som varit delaktiga, med Elisabet Nihlfors i spetsen, i att ta fram modeller för den pilotverksamhet som redan har inletts i olika delar av landet.

Då, 2016, liksom idag, var jag med som ett ”livs levande” och ganska ensamt exempel på en disputerad lärare, som är kvar i undervisning i elevgrupp och även har stor del forskning i lektorstjänsten, som jag har i Kungsbacka kommun. 

Inledningsvis var det spännande att min tjänst var unik. Numera är tjänsten fortsatt spännande men det har också blivit tydligt för mig, inte alls oväntat, hur jag sökt efter regelbundna kontakter med andra lektorer i landet och med olika former av forskarmiljöer för fortsatt vetenskapligt inriktad professionsutveckling, för att ha några att ”bolla med” och få stimulans och påfyllning av inspiration. 

Mot bakgrund av detta sökande lät Helle Wijks inledande punkt som ljuv musik i min öron. Helle beskrev hur man under 20 år har arbetat fram strukturer och förhållningssätt för att sjuksköterskestudenter ska få möta en akademisk miljö i både utbildningen och i sin praktik. Representanter från akademien och sjukvården samverkar på ett sätt som visar förståelse och respekt för varandras praktiker och det görs tillsammans med en ledning som tar både praktik och forskning på allvar. Därigenom har man nu 38 sjuksköterskor som efter sin disputation fortsätter att arbeta inom vården samtidigt som de bidrar inom akademien, i sjuksköterskeutbildningen och inom forskning. 

Under seminariet uttrycktes ett mycket stort stöd och stark vilja för att vi ska åstadkomma en motsvarande struktur inom utbildningssektorn. Viljan finns hos många aktörer som har inflytande över utbildningen i våra skolor; forskare, ansvariga för lärarutbildningar, skolhuvudmännen, fackliga företrädare, lärarstuderande, Skolinspektionen och vetenskapliga ledare/lektorer i våra kommuner. Jag är övertygad om att utbildningssektorn kan nå samma goda framgångar som vårdsektorn har gjort. Kanske kan vi, precis som Elisabet Nihlfors inflikade, göra det ännu snabbare om vi tar tillvara de erfarenheter som de har gjort? Våra sektorer liknar varandra genom den kvalitativa, snarare än den kvantitativa, forskningsansatsen och genom att vi har med människors känslor, värderingar, upplevelser och erfarenheter att göra. Jag ser ivrigt fram emot en samverkan mellan skolans praktik och akademien/forskning, med det vetenskapliga förhållningssättet som utgångspunkt för att hela tiden arbeta för ett ökat välmående, engagemang och lärande hos våra barn och elever. Jag ser ivrigt fram emot att min unika tjänst inte längre ska vara unik! 

"Jag ser framemot att se hur ULF kommer till uttryck i klassrummen"

Om skribenten: Per Wingård är ämneslärare vid Rosendalsgymnasiet i Uppsala kommun. Hösten 2018 inleder han tillsammans med tre kollegor ett forskningsprojekt inom ämnet Svenska som andraspråk. 

Per Wingård undervisar i Svenska som andraspråk vid Rosendalsgymnasiet i Uppsala. 

2018-06-28
För snart ett år sedan, i augusti 2017, stötte jag på ULF-avtalet för första gången. Tillsammans med mina kollegor Maria Gabrielsson, Kerstin Idevall och Marléne Åström, samtliga lärare vid Rosendalsgymnasiet, sökte jag tid för ett praktiknära forskningsprojekt. Under höstterminen växte vår ansökan fram och lagom till julledigheten hade Uppsala kommun beviljat vårt forskningsprojekt. Som ett resultat av att vi alla undervisar i svenska som andraspråk kom frågeställningen att lyda: hur påverkas kvaliteten i andraspråkselevers kamratrespons av den didaktiska designen?

Skälet till vår nyfikenhet är att vi undervisar svenska som andraspråk på gymnasiet och på Rosendalsgymnasiets språkintroducerande program. Där, i andra kommuners skolor och på andra utbildningsnivåer (högstadiet och vuxenutbildningar) har vi på varsitt håll sett vilken potential andraspråkselevers kamratrespons har. Den potentialen vill vi fördjupa oss i. Det känns därför värdefullt att tid avsätts för inläsning, observationer, reflektioner, enkätinsamling, intervjuer och skrivande. 

Förutom de insikter vi hoppas kunna presentera skriftligt hägrar ytterligare förtjänster med vår praktiknära forskning. Redan innan det har dragit igång har vi vidgat vårt nätverk tack vare värdefull handledning från Ammie Berglund, lektor på Katedralskolan i Uppsala. Genom projektpresentationer har vi även satts i kontakt med andra skolor i kommunen och med forskare på universitet. Ett forum där vi har getts den tid som behövs för att på ett meningsfullt sätt få knyta samman praktik och teori. 

Nu väntar ett sommarlov; därefter börjar en tid av inläsningar, inspelningar och insikter. Jag ser framemot att genom forskningsprojektet lära känna mina elever, mina kollegor och mig själv. Jag ser framemot att ingå i ett projekt, vars syfte förkroppsligar läroplanens ambition om skolan som en grogrund för ett livslångt lärande. Jag ser framemot att se hur ULF-avtalet kommer till uttryck i klassrummen. 

Påskrivet och klart!

Om skribenten: Olle Bergh är koordinator för ULF inom Uppsala kommun. Han har jobbat 15 år som lärare och lika länge som rektor, då han bland annat startade Rosendalsgymnasiet i Uppsala 2005. Dessa erfarenheter har han nu tagit med sig i sin roll som verksamhetsutvecklare med placering inom gymnasieskolan.

2018-05-30
En högtidlig ceremoni hölls i universitetets Humanistiska teater när ULF-avtalet mellan Uppsala universitet och Uppsala kommun signerades. Ett års förberedelser, förankringsarbete och diskussioner mellan lärosäten och mellan Uppsala universitet och Uppsala kommun bär nu frukt. Det konkreta arbetet med att skapa en gemensam forskningsmiljö hos kommunen kan äntligen komma igång! De närmaste åren skall vi som de två stora organisationer vi är, tillsammans vrida och vända på våra förutsättningar och möjliga sätt att optimera en gemensam infrastruktur för praktiknära forskning. Vi kommer att fördjupa de samarbetsformer vi redan har.  Vi kommer att kreera, diskutera, pröva, förkasta och utveckla vår pilot. Vi kommer att möta motgångar, en pilot som inte prövar var gränserna går är ingen riktig pilot. Men vi kommer också att nå framgång!

Det kommer att vara värt allt arbete, för de möjliga vinster vi kan uppnå är stora! Vi kan hitta forskningsfrågor som utgår från de frågor och behov våra lärare och rektorer har. Vi kan stärka skolornas forskningsförankring och bidra till elevernas måluppfyllelse och vi kan inte minst bidra till att fylla läraryrket med ett starkt utvecklingsperspektiv! Det skall vara kul att vara lärare och att bedriva utvecklingsarbete är bland det häftigaste man kan göra inom yrket!


Caroline Hoffstedt, ordförande i utbildningsnämnden på Uppsala kommun och Eva Åkesson, rektor på Uppsala universitet, och har nu signerat det första av en rad ULF-avtal som kommer att tecknas mellan lärosäten och kommuner i hela landet. Foto: Lars Wallin
 
Foto: Lars Wallin

Bloggpremiär med Kristina Hansson

Om skribenten: Kristina Hansson är lektor i pedagogiskt arbete och medlem i den nationella styrgruppen för ULF. Hon arbetar dels som forskningssamordnare vid lärarhögskolan i Umeå och dels som vetenskaplig ledare vid Piteå kommuns Utbildningsförvaltning. Kristina har studerat styrningen av skolans utveckling och försökt att förstå glappet mellan policy och praktik. Hennes forskning har bland annat bidragit med kunskap om det praktiska arbetet med att genomföra förändring i skolan.

Kristina Hansson ULF försöksverksamhet praktiknära skolforskning2018-04-27
Det är inte utan viss stolthet som jag tar mig an uppdraget att vara den första bloggaren på denna webbsida. Det känns nästan som att invigningstala: högtidligt, spännande och  förhoppningsfull inför det nya och intressanta, som efter många tankar under lång tid plötsligt tar gestalt! Du som läser kanske inte känner riktigt så och istället kanske du funderar över vad det kan vara som är så upphetsande med en webbsida som heter ”ULF-avtal”? Jag kan delvis förstå en sådan undran. 

Bakom den lite byråkratgrå rubriken "ULF-avtal”  finns en mängd spännande och intressanta idéer och ställningstaganden. Bland annat att en symmetrisk och komplementär samverkan mellan huvudman och lärosäte, mellan lärare och forskning är en viktig utgångspunkt för praktiknära forskning.  ULF-avtal syftar till att (en gångs för alla) minska glappet, mellan forskning och praktik, mellan skola och akademi, mellan lärare och forskare. Med en invigningsbloggares entusiasm vill jag utbrista:  Det är nu det händer, det som borde ha hänt för länge sedan, att lärare liksom andra yrkesgrupper ges förutsättningar att delta i och bedriva forskning och att kopplingen stärks mellan lärarutbildning och skolans praktik! Det är som att lite nya vindar blåser som talar om tillit till professionens omdöme och kunnande. Kan åren av tillit till kontroller och mätningar av resultat med utpekande av brister vara tillända?  

Utredningar som berör frågan om praktiknära forskning, skolans utveckling och lärares professionsutveckling duggar tätt. I mitt arbete står jag med en fot i akademin och en i skolan och kommunen. Jag delar min arbetsvardag mellan försöksverksamheten ULF (utbildning, lärande och forskning) och att i en kommun leda arbetet med en skola på vetenskaplig grund. Dagligen (och i bland också på andra tider) funderar jag på hur man kan skapa framkomliga vägar för fördjupad samverkan för praktiknära forskning som baserar sig på lärares och skolans behov av kunskap. Arbetet är en ständig balansgång mellan olika organisationers olika kulturer och uppdrag för att undvika hinder och hitta sätt att ta sig framåt tillsammans. 

I utredningen Forska tillsammans – samverkan för lärande och förbättring (SOU 2018:19) föreslås bland annat att staten bör reglera skolhuvudmännens ansvar för att samverka, i det här fallet med lärosäten och forskare. Kan eller bör staten tvinga fram samverkan? Vad blir det då för slags samverkan? Vi kan i alla fall konstatera att det finns ett starkt statligt tryck vad gäller samverkan idag.

Begreppet samverka, eller att ”verka samman” framstår i en svensk kontext som något positivt och gott. Liksom demokratibegreppet, är samverkan något som är svårt att säga emot, men som omärkligt kan ändra betydelse utan att man riktigt är medveten om att så sker. Det mest lysande exemplet på en så kallad begreppsförskjutning, som jag kommer att tänka på just nu, var när innebörden av demokrati plötsligt innebar individens rätt att välja. Min fundering är om staten reglerar samverkan, kommer då innebörden att förskjutas?

Återvänder vi till idén om samverkan för praktiknära forskning mellan skolans yrkesverksamma och forskare vid universitet och lärosäten, så är det ju långt ifrån självklart att mötet och samverkan, kommer att formas likvärdigt utifrån bägge parternas behov. För det fall praktiknära forskning framhålls som ett universalmedel för att åstadkomma en bättre och effektivare skola och undervisning, kan då relationen rent av bli asymmetrisk? Om forskning framhålls som lösningen på skolans bristande måluppfyllelse försvårar lite ett sådant synsätt möjligheten att tolka samverkan som en praktik där att forskare och lärare likvärdigt, symmetriskt och komplementärt tänkt och lär av varandra i kunskapande processer, som kan ge underlag för utveckling och förändring i praktiken?

I mitt sätt att tänka är varken praktiknära forskning eller samverkan mellan lärare och forskare, mellan huvudman och lärosäte någon quick fix, utan en viktig del i en skola vars utveckling styrs utifrån bägges professionella omdöme, kunnande och visdom. Ytterst kanske den samverkan som talas om i utredningen bör utgå från att out-come är beroende av parternas förmåga att skapa tillit och förtroende i möten som sker i ”ögonhöjd”?

Så här avslutningsvis i invigningsbloggen skickar jag med några kloka ord inför arbetet med att upprätta ULF-avtal av Margret Mead: "A small group of thoughtful people could change the world. Indeed, it´s the only thing that ever has."

Kristina Hansson