Ulf-avtal

ULF-bloggen

Bloggpremiär med Kristina Hansson

Om skribenten: Kristina Hansson är lektor i pedagogiskt arbete och medlem i den nationella styrgruppen för ULF. Hon arbetar dels som forskningssamordnare vid lärarhögskolan i Umeå och dels som vetenskaplig ledare vid Piteå kommuns Utbildningsförvaltning. Kristina har studerat styrningen av skolans utveckling och försökt att förstå glappet mellan policy och praktik. Hennes forskning har bland annat bidragit med kunskap om det praktiska arbetet med att genomföra förändring i skolan.

Kristina Hansson ULF försöksverksamhet praktiknära skolforskningDet är inte utan viss stolthet som jag tar mig an uppdraget att vara den första bloggaren på denna webbsida. Det känns nästan som att invigningstala: högtidligt, spännande och  förhoppningsfull inför det nya och intressanta, som efter många tankar under lång tid plötsligt tar gestalt! Du som läser kanske inte känner riktigt så och istället kanske du funderar över vad det kan vara som är så upphetsande med en webbsida som heter ”ULF-avtal”? Jag kan delvis förstå en sådan undran. 

Bakom den lite byråkratgrå rubriken "ULF-avtal”  finns en mängd spännande och intressanta idéer och ställningstaganden. Bland annat att en symmetrisk och komplementär samverkan mellan huvudman och lärosäte, mellan lärare och forskning är en viktig utgångspunkt för praktiknära forskning.  ULF-avtal syftar till att (en gångs för alla) minska glappet, mellan forskning och praktik, mellan skola och akademi, mellan lärare och forskare. Med en invigningsbloggares entusiasm vill jag utbrista:  Det är nu det händer, det som borde ha hänt för länge sedan, att lärare liksom andra yrkesgrupper ges förutsättningar att delta i och bedriva forskning och att kopplingen stärks mellan lärarutbildning och skolans praktik! Det är som att lite nya vindar blåser som talar om tillit till professionens omdöme och kunnande. Kan åren av tillit till kontroller och mätningar av resultat med utpekande av brister vara tillända?  

Utredningar som berör frågan om praktiknära forskning, skolans utveckling och lärares professionsutveckling duggar tätt. I mitt arbete står jag med en fot i akademin och en i skolan och kommunen. Jag delar min arbetsvardag mellan försöksverksamheten ULF (utbildning, lärande och forskning) och att i en kommun leda arbetet med en skola på vetenskaplig grund. Dagligen (och i bland också på andra tider) funderar jag på hur man kan skapa framkomliga vägar för fördjupad samverkan för praktiknära forskning som baserar sig på lärares och skolans behov av kunskap. Arbetet är en ständig balansgång mellan olika organisationers olika kulturer och uppdrag för att undvika hinder och hitta sätt att ta sig framåt tillsammans. 

I utredningen Forska tillsammans – samverkan för lärande och förbättring (SOU 2018:19) föreslås bland annat att staten bör reglera skolhuvudmännens ansvar för att samverka, i det här fallet med lärosäten och forskare. Kan eller bör staten tvinga fram samverkan? Vad blir det då för slags samverkan? Vi kan i alla fall konstatera att det finns ett starkt statligt tryck vad gäller samverkan idag.

Begreppet samverka, eller att ”verka samman” framstår i en svensk kontext som något positivt och gott. Liksom demokratibegreppet, är samverkan något som är svårt att säga emot, men som omärkligt kan ändra betydelse utan att man riktigt är medveten om att så sker. Det mest lysande exemplet på en så kallad begreppsförskjutning, som jag kommer att tänka på just nu, var när innebörden av demokrati plötsligt innebar individens rätt att välja. Min fundering är om staten reglerar samverkan, kommer då innebörden att förskjutas?

Återvänder vi till idén om samverkan för praktiknära forskning mellan skolans yrkesverksamma och forskare vid universitet och lärosäten, så är det ju långt ifrån självklart att mötet och samverkan, kommer att formas likvärdigt utifrån bägge parternas behov. För det fall praktiknära forskning framhålls som ett universalmedel för att åstadkomma en bättre och effektivare skola och undervisning, kan då relationen rent av bli asymmetrisk? Om forskning framhålls som lösningen på skolans bristande måluppfyllelse försvårar lite ett sådant synsätt möjligheten att tolka samverkan som en praktik där att forskare och lärare likvärdigt, symmetriskt och komplementärt tänkt och lär av varandra i kunskapande processer, som kan ge underlag för utveckling och förändring i praktiken?

I mitt sätt att tänka är varken praktiknära forskning eller samverkan mellan lärare och forskare, mellan huvudman och lärosäte någon quick fix, utan en viktig del i en skola vars utveckling styrs utifrån bägges professionella omdöme, kunnande och visdom. Ytterst kanske den samverkan som talas om i utredningen bör utgå från att out-come är beroende av parternas förmåga att skapa tillit och förtroende i möten som sker i ”ögonhöjd”?

Så här avslutningsvis i invigningsbloggen skickar jag med några kloka ord inför arbetet med att upprätta ULF-avtal av Margret Mead: "A small group of thoughtful people could change the world. Indeed, it´s the only thing that ever has."

Kristina Hansson