ULF-bloggen

"Tack vare min fot i forskarvärlden ser jag klarare på skolans utmaningar"

Om skribenten: Oscar Björk är doktorand i didaktik med inriktning Svenska vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet. Han är legitimerad mellanstadie-, högstadie- och gymnasielärare, men har av olika anledningar kommit att rikta in sig mot grundskolans allra yngsta skribenter. I sin forskning ställer han frågor som rör innehållsliga aspekter av barns tidiga skrivande. Han undervisar på lärarprogrammen (framförallt förskollärarprogrammet) och i synnerhet om barns tidiga språk-, läs- och skrivutveckling. Därtill är han ledamot i Uppsala-nodens styrgrupp.



 

2018-10-26
Jag kommer mycket väl ihåg när jag fick besked om att jag erbjudits tjänst som doktorand i svenskämnesdidaktik vid Uppsala universitet. Jag stod vid katedern i min mentorsklass, en årskurs 6 på en grundskola i Stockholm. Vi skulle precis inleda ett ämnesöverskridande arbete i flera klasser där SO, Slöjd, Bild och Svenska skulle samarbeta kring ett särskilt tema. Jag minns att jag tyckte att det var problematiskt att timmarna i Svenska skulle ägnas åt stoff från SO. Vad hände med svenskämnets eget innehåll? Jag accepterade dock arbetsupplägget och suddade i min planering för att lämna plats. Men jag tackade samtidigt ja till doktorandtjänsten. Det fanns fortfarande mycket jag kände att jag kunde lära mig om arbetet ute i klassrummen – och det blir mer för varje dag!

Nu ser jag på situationen från ett annat perspektiv. Så här i efterhand kan jag som doktorand och svenskämnesdidaktisk forskare tydligare sätta fingret på vad det var som jag uppfattade som problematiskt med det där ämnesöverskridandet. Jag ska inte gå in på detaljerna kring detta, men min poäng är att tack vare min ena fot i forskarvärlden och min andra i erfarenheterna från klassrummet så tycker jag att jag har insyn i många av de problem och utmaningar som lärare i dag står inför. Det tror jag är otroligt viktigt. För detta gör att jag kan bedriva en praktiknära forskning som jag tror är väsentligt för läraryrket, lärarutbildning och inte minst för eleverna runt om i världen.

ULF-avtalet är, i mina ögon, en satsning på en systematisering av praktiknära forskning som jag tror har mycket goda förutsättningar för att få till stånd en verklighetsförankrad problembeskrivning ur forskningssynpunkt likväl som en fortsatt professionalisering av läraryrket. I en tid när skola, huvudmannaskap och lärarutbildningarnas innehåll är slagträn i politisk debatt så behövs satsningar som tar tillbaka frågan dit den hör hemma: I den praktiknära forskningen som med blicken på skolverksamheten för utvecklingen framåt.

Symmetriskt och komplementärt...

Om skribenten: Malin Westling utbildade sig först till präst men omskolade sig därefter till gymnasielärare i början av 2000-talet. Hon arbetade som lärare med religion och samhällskunskap som huvudämnen i åtta år innan hon 2010 tillträdde som rektor och 2013 som skolchef i Arjeplogs kommun. Sedan 2017 tjänstgör hon som förvaltningschef för utbildningsförvaltningen i Piteå kommun och sitter som sådan även med i Piteå Utbildningsvetenskapliga Råd, PUR.

Malin Westling.

2018-10-10
Symmetriskt och komplementärt. Symmetriskt och komplementärt. Symmetriskt och komplementärt…” Dessa ord snurrar allt som oftast i mina tankar och har gjort så sedan i vintras när jag första gången fick kännedom om ULF-avtalen och det uppdrag kring försöksverksamhet med praktiknära forskning som regeringen utdelat. Hur ska jag, som huvudmannens representant i Piteå kommun, kunna inta ett symmetriskt och komplementärt förhållningssätt till akademin? Jag, som bara är en enkel grå kommunal tjänsteman, bunden av såväl nationella som lokala mål och reglementen…

Kanske är jag ensam om denna bävan, vördnad, ja snudd på främlingskap gentemot akademin bland de kommunala huvudmännens representanter? Kanske är det en överdrift att säga att vi kommunala aktörer ofta känt oss underdåniga akademin och dess representanter och därför inte alltid sökt kontakt? Kanske är det inte så vanligt som jag tror att kontakten mellan lärosäte och kommunal huvudman präglats av ett ”lära och bli lärd-” eller ”Sälj och köp-” förhållande snarare än samverkan? Jag vet inte.

Det jag vet är att jag nu har möjlighet att vara med och bygga något nytt. En relation till lärosätena som bygger på nära samverkan, på ömsesidighet, på ett symmetriskt och komplementärtförhållningssätt. Vilket spännande uppdrag!

De inledande träffarna med akademin kring ULF-avtal och gemensam praktiknära forskning har gett mig så mycket, inte minst en känsla av att vara del av något större, av en förändring kring såväl diskurs som förhållningssätt. Möten med representanter som vill utveckling och som har mod att tänka utanför det redan tänkta är stimulerande. De utmanar mina förutfattade idéer kring hur saker förhåller sig eller åtminstone borde förhålla sig. De ger mig möjlighet att tänja min analys kring den egna verksamheten och dess förutsättningar samt ger mig förtroendet att hävda att vi i den kommunala skolorganisationen faktiskt bidrar till lärosätenas verksamhet – inte bara i rollen som forskningsobjekt. Vi blir jämbördiga partners som krokar arm och möter utmaningarna tillsammans, symmetriskt och komplementärt.

Nu gäller det att ta vara på den rörelse som är igångsatt och bygga de hållbara strukturer för samverkan som krävs för att stadfästa dessa – även efter år 2021 då regeringens uppdrag löper ut. Det tror jag vi kan klara. Tillsammans. Symmetriskt och komplementärt.

"Lärarnas insatser och respons har gett mig mod och kraft till fortsatt engagemang"

Om skribenten: Stina Westerlund är lektor i Pedagogiskt arbete och arbetar som forskare och lärare i lärarutbildningen vid Umeå universitet. I nuläget är hon verksam i en magisterutbildning för erfarna lärare som byggts upp i samverkan med Piteå kommun samt i det pågående forsknings- och utvecklingsprojektet Kampen för läraryrkets kunskap som bedrivs i och med kommunen. I botten är Stina utbildad gymnasielärare i slöjd och svenska.

Stina Westerlund. Foto: Per Melander

2018-09-26
Det var försommar 2015. Vi var tre som lärt känna varandra under forskarutbildningen vid Umeå universitet. Nu satt vi i en badtunna med hav och horisont framför och där bjöds jag in i ett samtal om att på allvar ta krafttag för att utveckla strukturer till stöd för lärares professionsutveckling. Samtalet flöt lätt. Kanske bidrog den ljusa kvällen och havets rymd till tänkandet av stora tankar. Väl på hemväg hade jag och min kollega från Umeå universitet tackat ett första ja till att i samverkan med en kommun söka göra verklighet av tänkta visioner.

Naturligtvis finns en mer formell berättelse om avsiktsförklaringar, samarbetsavtal och om hur Piteå kommuns vetenskapliga ledare, Kristina Hansson, letade möjliga samverkanspartners vid Umeå universitet, allt i syfte att utveckla praktiknära forskning och stärka en skola på vetenskaplig grund i kommunen.

Ett år senare, hösten 2016, sjösatte vi tillsammans magisterutbildningen Forskning och utveckling i skolan om 60 hp för erfarna lärare. Utbildningen bedrivs på distans från Piteå och har idag över 20 studerande lärare från kommunen. Kurserna har ett tydligt utvecklingsperspektiv med avstamp i yrkets praktik och lärares frågor. I utformandet växte vår insikt om behovet av att lärarutbildning och utbildningsvetenskaplig forskning inte får lämna lärarna i de utmaningar skola och skolhuvudmän står inför vad gäller t ex utbildning på vetenskaplig grund. En stark lärarprofession behöver kontakt med sin utbildning likväl som forskningen behöver kontakt med yrkespraktiken.

Samtalet som på sätt och vis inleddes där i badtunnan fortsatte. Kurserna växte fram i samverkan och emellanåt på tvärs mot akademins gängse former. Att bygga en utbildning i dialog med extern kommunal part har på så sätt varit både spännande och utmanande. Min erfarenhet som universitetslärare och forskare är att det handlar om att ha blick och uppmärksamhet riktad åt så många håll samtidigt, dels mot akademins vetenskapliga traditioner och regelverk, dels mot den kommunala organisationen och sist men inte minst mot lärarprofessionens frågor och behov. Balansgången har ibland varit svår. Akademins statiska regelverk har emellanåt satt käppar i hjulet. Antagningsregler visade sig till exempel exkludera yrkeslärare, vilket vi inte var beredda på. Det akademiska språk som forskare fostras in i kan i mötet med yrkespraktiken bli provocerande och spänningar i den kommunala organisationen kan ta sig oväntade uttryck. I balansgången gäller det att hela tiden söka möjligheter, att vara ödmjuk inför misstag och ständigt vara beredd att lära nytt. För mig har arbetet gett en fördjupad erfarenhet och förståelse för vad det innebär att vara lärande organisationer i samverkan. De studerande lärarnas arbete har stärkt mig i övertygelsen att vägen vi tillsammans prövar är framkomlig. Lärarnas insatser och respons har också gett mig mod och kraft till fortsatt engagemang. Sedan hösten 2017 beforskas olika aktiviteter i Piteå kommun genom forsknings- och utvecklingsprojekt i samverkan. Det möjliggör fördjupad förståelse av vad som händer i arbetet och vilka strukturer som behövs framgent.

Att ta del av ULF-verksamhetens mål och visioner är otroligt glädjande. Här finns en nationell uppslutning som verkar för att få till stånd samverkan kring praktiknära forskning. Med ULF placeras så vårt arbete med Piteå kommun i ett större sammanhang och i en nationell rörelse. Vi är många som tänkt och verkat på olika håll och att få vara med när förändring bryter igenom är spännande. Att stärka lärarprofessionen och den praktiknära forskningen kräver stadiga och varaktiga strukturer och där behövs uppslutning och nationell samling. Jag ser med tillförsikt fram mot att försöksverksamhet drar igång och att lärosäten och skolhuvudmän nu bjuder in till ömsesidig dialog och samverkan.

"Det stora intresset för ULF här i Almedalen visar på ett intensivt arbete och ett genuint engagemang"

- Jag brinner för att alla förskollärare, lärare och skolledare ska se det som en naturlig och självklar sak att kontinuerligt undersöka sin praktik med ett vetenskapligt förhållningssätt och baserat på data/evidens. Då kan vi åstadkomma undersökningsbaserad skol- och professionsutveckling, säger Helena Sagar (tv), här tillsammans med Kristina Hansson, lektor i pedagogiskt arbete och vetenskaplig ledare i Piteå kommun. Båda deltog de vid seminariet i Almedalen

Om skribenten: Helena Sagar tog ämneslärarexamen i kemi, biologi, fysik och teknik på Lunds universitet 1987. 2005 började hon sina forskarstudier på CUL Forskarskola som samverkansdoktorand på halvtid, och fortsatte med 50% undervisning ("förvaltningen betalade för mina forskarstudier"). Hon disputerade 2014 i undervisning i NO med inriktning mot pedagogiskt entreprenörskap. Sedan dess har hon en lektorstjänst på Kullaviksskolan. Hon undervisar en klass i NO och teknik på högstadiet, arbetar med skolutveckling på vetenskaplig grund i hela förvaltningen och har 35% tid för forskning. Här bloggar hon om sitt deltagande vid ULF-seminariet i Almedalen.

2018-07-03
Oj, vad det har hänt mycket på de två år som har gått sedan jag var med i Almedalen för första gången i samband med ULF-avtalen! Det märktes genom att det vid dagens inslag i Almedalen var näst intill överfullt i seminarierummet. Oerhört spännande! Detta stora intresse vittnar om ett mycket intensivt arbete och genuint engagemang från alla forskarkolleger, lärarutbildare, huvudmän, lärarkolleger och utredare som varit delaktiga, med Elisabet Nihlfors i spetsen, i att ta fram modeller för den pilotverksamhet som redan har inletts i olika delar av landet.

Då, 2016, liksom idag, var jag med som ett ”livs levande” och ganska ensamt exempel på en disputerad lärare, som är kvar i undervisning i elevgrupp och även har stor del forskning i lektorstjänsten, som jag har i Kungsbacka kommun. 

Inledningsvis var det spännande att min tjänst var unik. Numera är tjänsten fortsatt spännande men det har också blivit tydligt för mig, inte alls oväntat, hur jag sökt efter regelbundna kontakter med andra lektorer i landet och med olika former av forskarmiljöer för fortsatt vetenskapligt inriktad professionsutveckling, för att ha några att ”bolla med” och få stimulans och påfyllning av inspiration. 

Mot bakgrund av detta sökande lät Helle Wijks inledande punkt som ljuv musik i min öron. Helle beskrev hur man under 20 år har arbetat fram strukturer och förhållningssätt för att sjuksköterskestudenter ska få möta en akademisk miljö i både utbildningen och i sin praktik. Representanter från akademien och sjukvården samverkar på ett sätt som visar förståelse och respekt för varandras praktiker och det görs tillsammans med en ledning som tar både praktik och forskning på allvar. Därigenom har man nu 38 sjuksköterskor som efter sin disputation fortsätter att arbeta inom vården samtidigt som de bidrar inom akademien, i sjuksköterskeutbildningen och inom forskning. 

Under seminariet uttrycktes ett mycket stort stöd och stark vilja för att vi ska åstadkomma en motsvarande struktur inom utbildningssektorn. Viljan finns hos många aktörer som har inflytande över utbildningen i våra skolor; forskare, ansvariga för lärarutbildningar, skolhuvudmännen, fackliga företrädare, lärarstuderande, Skolinspektionen och vetenskapliga ledare/lektorer i våra kommuner. Jag är övertygad om att utbildningssektorn kan nå samma goda framgångar som vårdsektorn har gjort. Kanske kan vi, precis som Elisabet Nihlfors inflikade, göra det ännu snabbare om vi tar tillvara de erfarenheter som de har gjort? Våra sektorer liknar varandra genom den kvalitativa, snarare än den kvantitativa, forskningsansatsen och genom att vi har med människors känslor, värderingar, upplevelser och erfarenheter att göra. Jag ser ivrigt fram emot en samverkan mellan skolans praktik och akademien/forskning, med det vetenskapliga förhållningssättet som utgångspunkt för att hela tiden arbeta för ett ökat välmående, engagemang och lärande hos våra barn och elever. Jag ser ivrigt fram emot att min unika tjänst inte längre ska vara unik! 

"Jag ser framemot att se hur ULF kommer till uttryck i klassrummen"

Om skribenten: Per Wingård är ämneslärare vid Rosendalsgymnasiet i Uppsala kommun. Hösten 2018 inleder han tillsammans med tre kollegor ett forskningsprojekt inom ämnet Svenska som andraspråk. 

Per Wingård undervisar i Svenska som andraspråk vid Rosendalsgymnasiet i Uppsala. 

2018-06-28
För snart ett år sedan, i augusti 2017, stötte jag på ULF-avtalet för första gången. Tillsammans med mina kollegor Maria Gabrielsson, Kerstin Idevall och Marléne Åström, samtliga lärare vid Rosendalsgymnasiet, sökte jag tid för ett praktiknära forskningsprojekt. Under höstterminen växte vår ansökan fram och lagom till julledigheten hade Uppsala kommun beviljat vårt forskningsprojekt. Som ett resultat av att vi alla undervisar i svenska som andraspråk kom frågeställningen att lyda: hur påverkas kvaliteten i andraspråkselevers kamratrespons av den didaktiska designen?

Skälet till vår nyfikenhet är att vi undervisar svenska som andraspråk på gymnasiet och på Rosendalsgymnasiets språkintroducerande program. Där, i andra kommuners skolor och på andra utbildningsnivåer (högstadiet och vuxenutbildningar) har vi på varsitt håll sett vilken potential andraspråkselevers kamratrespons har. Den potentialen vill vi fördjupa oss i. Det känns därför värdefullt att tid avsätts för inläsning, observationer, reflektioner, enkätinsamling, intervjuer och skrivande. 

Förutom de insikter vi hoppas kunna presentera skriftligt hägrar ytterligare förtjänster med vår praktiknära forskning. Redan innan det har dragit igång har vi vidgat vårt nätverk tack vare värdefull handledning från Ammie Berglund, lektor på Katedralskolan i Uppsala. Genom projektpresentationer har vi även satts i kontakt med andra skolor i kommunen och med forskare på universitet. Ett forum där vi har getts den tid som behövs för att på ett meningsfullt sätt få knyta samman praktik och teori. 

Nu väntar ett sommarlov; därefter börjar en tid av inläsningar, inspelningar och insikter. Jag ser framemot att genom forskningsprojektet lära känna mina elever, mina kollegor och mig själv. Jag ser framemot att ingå i ett projekt, vars syfte förkroppsligar läroplanens ambition om skolan som en grogrund för ett livslångt lärande. Jag ser framemot att se hur ULF-avtalet kommer till uttryck i klassrummen. 

Påskrivet och klart!

Om skribenten: Olle Bergh är koordinator för ULF inom Uppsala kommun. Han har jobbat 15 år som lärare och lika länge som rektor, då han bland annat startade Rosendalsgymnasiet i Uppsala 2005. Dessa erfarenheter har han nu tagit med sig i sin roll som verksamhetsutvecklare med placering inom gymnasieskolan.

2018-05-30
En högtidlig ceremoni hölls i universitetets Humanistiska teater när ULF-avtalet mellan Uppsala universitet och Uppsala kommun signerades. Ett års förberedelser, förankringsarbete och diskussioner mellan lärosäten och mellan Uppsala universitet och Uppsala kommun bär nu frukt. Det konkreta arbetet med att skapa en gemensam forskningsmiljö hos kommunen kan äntligen komma igång! De närmaste åren skall vi som de två stora organisationer vi är, tillsammans vrida och vända på våra förutsättningar och möjliga sätt att optimera en gemensam infrastruktur för praktiknära forskning. Vi kommer att fördjupa de samarbetsformer vi redan har.  Vi kommer att kreera, diskutera, pröva, förkasta och utveckla vår pilot. Vi kommer att möta motgångar, en pilot som inte prövar var gränserna går är ingen riktig pilot. Men vi kommer också att nå framgång!

Det kommer att vara värt allt arbete, för de möjliga vinster vi kan uppnå är stora! Vi kan hitta forskningsfrågor som utgår från de frågor och behov våra lärare och rektorer har. Vi kan stärka skolornas forskningsförankring och bidra till elevernas måluppfyllelse och vi kan inte minst bidra till att fylla läraryrket med ett starkt utvecklingsperspektiv! Det skall vara kul att vara lärare och att bedriva utvecklingsarbete är bland det häftigaste man kan göra inom yrket!


Caroline Hoffstedt, ordförande i utbildningsnämnden på Uppsala kommun och Eva Åkesson, rektor på Uppsala universitet, och har nu signerat det första av en rad ULF-avtal som kommer att tecknas mellan lärosäten och kommuner i hela landet. Foto: Lars Wallin
 
Foto: Lars Wallin

Bloggpremiär med Kristina Hansson

Om skribenten: Kristina Hansson är lektor i pedagogiskt arbete och medlem i den nationella styrgruppen för ULF. Hon arbetar dels som forskningssamordnare vid lärarhögskolan i Umeå och dels som vetenskaplig ledare vid Piteå kommuns Utbildningsförvaltning. Kristina har studerat styrningen av skolans utveckling och försökt att förstå glappet mellan policy och praktik. Hennes forskning har bland annat bidragit med kunskap om det praktiska arbetet med att genomföra förändring i skolan.

Kristina Hansson ULF försöksverksamhet praktiknära skolforskning2018-04-27
Det är inte utan viss stolthet som jag tar mig an uppdraget att vara den första bloggaren på denna webbsida. Det känns nästan som att invigningstala: högtidligt, spännande och  förhoppningsfull inför det nya och intressanta, som efter många tankar under lång tid plötsligt tar gestalt! Du som läser kanske inte känner riktigt så och istället kanske du funderar över vad det kan vara som är så upphetsande med en webbsida som heter ”ULF-avtal”? Jag kan delvis förstå en sådan undran. 

Bakom den lite byråkratgrå rubriken "ULF-avtal”  finns en mängd spännande och intressanta idéer och ställningstaganden. Bland annat att en symmetrisk och komplementär samverkan mellan huvudman och lärosäte, mellan lärare och forskning är en viktig utgångspunkt för praktiknära forskning.  ULF-avtal syftar till att (en gångs för alla) minska glappet, mellan forskning och praktik, mellan skola och akademi, mellan lärare och forskare. Med en invigningsbloggares entusiasm vill jag utbrista:  Det är nu det händer, det som borde ha hänt för länge sedan, att lärare liksom andra yrkesgrupper ges förutsättningar att delta i och bedriva forskning och att kopplingen stärks mellan lärarutbildning och skolans praktik! Det är som att lite nya vindar blåser som talar om tillit till professionens omdöme och kunnande. Kan åren av tillit till kontroller och mätningar av resultat med utpekande av brister vara tillända?  

Utredningar som berör frågan om praktiknära forskning, skolans utveckling och lärares professionsutveckling duggar tätt. I mitt arbete står jag med en fot i akademin och en i skolan och kommunen. Jag delar min arbetsvardag mellan försöksverksamheten ULF (utbildning, lärande och forskning) och att i en kommun leda arbetet med en skola på vetenskaplig grund. Dagligen (och i bland också på andra tider) funderar jag på hur man kan skapa framkomliga vägar för fördjupad samverkan för praktiknära forskning som baserar sig på lärares och skolans behov av kunskap. Arbetet är en ständig balansgång mellan olika organisationers olika kulturer och uppdrag för att undvika hinder och hitta sätt att ta sig framåt tillsammans. 

I utredningen Forska tillsammans – samverkan för lärande och förbättring (SOU 2018:19) föreslås bland annat att staten bör reglera skolhuvudmännens ansvar för att samverka, i det här fallet med lärosäten och forskare. Kan eller bör staten tvinga fram samverkan? Vad blir det då för slags samverkan? Vi kan i alla fall konstatera att det finns ett starkt statligt tryck vad gäller samverkan idag.

Begreppet samverka, eller att ”verka samman” framstår i en svensk kontext som något positivt och gott. Liksom demokratibegreppet, är samverkan något som är svårt att säga emot, men som omärkligt kan ändra betydelse utan att man riktigt är medveten om att så sker. Det mest lysande exemplet på en så kallad begreppsförskjutning, som jag kommer att tänka på just nu, var när innebörden av demokrati plötsligt innebar individens rätt att välja. Min fundering är om staten reglerar samverkan, kommer då innebörden att förskjutas?

Återvänder vi till idén om samverkan för praktiknära forskning mellan skolans yrkesverksamma och forskare vid universitet och lärosäten, så är det ju långt ifrån självklart att mötet och samverkan, kommer att formas likvärdigt utifrån bägge parternas behov. För det fall praktiknära forskning framhålls som ett universalmedel för att åstadkomma en bättre och effektivare skola och undervisning, kan då relationen rent av bli asymmetrisk? Om forskning framhålls som lösningen på skolans bristande måluppfyllelse försvårar lite ett sådant synsätt möjligheten att tolka samverkan som en praktik där att forskare och lärare likvärdigt, symmetriskt och komplementärt tänkt och lär av varandra i kunskapande processer, som kan ge underlag för utveckling och förändring i praktiken?

I mitt sätt att tänka är varken praktiknära forskning eller samverkan mellan lärare och forskare, mellan huvudman och lärosäte någon quick fix, utan en viktig del i en skola vars utveckling styrs utifrån bägges professionella omdöme, kunnande och visdom. Ytterst kanske den samverkan som talas om i utredningen bör utgå från att out-come är beroende av parternas förmåga att skapa tillit och förtroende i möten som sker i ”ögonhöjd”?

Så här avslutningsvis i invigningsbloggen skickar jag med några kloka ord inför arbetet med att upprätta ULF-avtal av Margret Mead: "A small group of thoughtful people could change the world. Indeed, it´s the only thing that ever has."

Kristina Hansson